Vad har du tittat på den senaste tiden? Inte arbetat med, bara lagt märke till?
Jag har tittat på kopparspikar i ett träd, röda tallar på väg hem från ateljén och det obetalbara glittret i sjön. Jag har lagt märke till att rödhaken är mindre än man tror och jag har fasat över naturens våldsamhet och ålderdomens kamp. Jag har även sett en stor mängd dyra bilar på stan men även ungdomar som håller upp dörren.
Minns du när kläder började betyda något för dig?
När jag var tio år och började klä mig som någon form av punkare fast i min mormors kläder. Jag såg galen ut men fick tjejer.
Vad reagerar du på först i ett plagg—innan du hinner tänka efter?
Att de är svarta och saknar logotyper eller att de säger ”hej, ta mig”.
Vad får dig att fortsätta bära något?
För mig är kläder det andra skinnet, när jag väl hittar en favorit så sitter den på tills den tillslut kan tjänstgöra som trasa i ateljén. Dyrt och länge är det bästa. Plaggen ska hålla, kretsloppet är vackert. Man bygger en relation. Kläderna blir minnen, en form av dagbok.
Vad förändras när något du har gjort bärs istället för att bara betraktas?
Små, små broar som byggs. Jag uppskattar att få vara med i andras vardag, hänga med till jobbet eller närvara vid den första kyssen.
Finns det något med att sätta ditt arbete på plagg som känns fel?
Det finns det alldeles säkert men jag lyssnar alltid klart. Ett förslag kan låta konstigt från början men med rätt tyglar så kan det blomma ut. Jag är nyfiken till min natur och säger ja tills jag säger nej. Jag vill dock inte bli styrd och tar inga uppdrag som min signatur inte tål.
När du arbetar, vad är det du egentligen försöker komma åt?
Jag letar hela tiden efter någonting jag inte visste fanns. Det är en underbar känsla att betrakta en blöt målning och tänka, var kom du ifrån, hur gick det här till. Resan driver mig framåt, inte målet. Att signera ett verk är nästan det svåraste, leken är slut, penslar ska rengöras och maten ätas. Jag gör i princip samma sak nu som jag gjorde när jag var sju år, det är lustdrivet oftast. Jag vet inte någonting annat.
Tänker du på personen som kommer att se ditt arbete? Eller bära det?
Nej, jag lämnar över stafettpinnen med varm hand, sedan går jag ut ur stadion. Det är bäst så. Jag skapar någonting jag själv skulle vilja se och uppleva och har jag tur så tycker någon annan om det jag värkt fram. Verkar som att det inte behöver vara svårare än så. Jag skrev en text en gång, ”Det behöver inte vara svårare än såhär men det är det”. Precis så, i den paradoxen mår jag som bäst som skapande människa.
Vad är det hos Claes som gör att du känner tillit i samarbetet?
Det finns inte så många som Claes kvar. Han påminner mig om varför jag orkar hålla på, att allt är möjligt. Claes är en av de få som jag får bromsa, annars brukar det vara tvärt om. Ett samhälle där vi fjärmar oss allt mer från det fysiska mötet, hantverket och det taktila gör mig orolig. Han gör mig bara rolig.
Vad kändes naturligt i det här samarbetet, och vad gjorde det inte?
Lite rörigt, lite punk, det kan göra mig orolig men jag är ganska bra på det gränslandet och det gör livet lite mer spännande. Att inte riktigt veta vad som finns bakom nästa hörn men känna att det är någonting bra är en fin känsla.
Fanns det ett ögonblick då något ”föll på plats” i det vi gjorde?
Claes har fingertoppskänslan. Jag tror att även jag har den. Ett plagg, en bild känns självklar direkt. Som att se eller klä sig i en gammal vän. Jag satte på mig det första provplagget direkt, har den tröjan varje dag i ateljén nu. Materialet mot kroppen är som fontanellen på ett barn.
Du har sagt att du inte är intresserad av att vara kommersiell men bryr dig ändå om att saker används eller bärs. Hur går det ihop?
T-shirten är folkets plakat. Jag vill att man bär mig, vill vara närvarande. Mitt hjärta dunkar för musiken och i rockvärlden har t-shirten alltid varit en central del i uttrycket.
Vad skulle du vilja att de här plaggen blir över tid?
Eftersom en t-shirt som lyckats med sin uppgift bara blir tunnare och blekare med tiden, med sin bärare, så skulle jag säga att målet är att de blir trasor tillslut. Livet är ett enda långt slitage, se till att det blir vackert och bekvämt.
